Vila, vila, vila...

Ja det är vad jag behöver, men får dåligt samvete av.

Jag har helt klart mått bättre än efter de tidigare behandlingarna. Värken och ilskan har inte alls varit lika farlig. Känns underbart, men fortfarande finns ju tröttheten där. Den är nog ännu svårare att acceptera. Varje gång jag mår någorlunda bra så sätter jag fart och gör något, vilket självklart resulterar i att jag däckar senare. Svårt att acceptera.. hela kroppen skriker och jag orkar verkligen inte göra något. Hela jag känns som kola.. seg.. och kroppen lyder liksom inte.

Igår var en sådan dag.. jag cyklade med Wiola till dagis på morgonen och sedan direkt därifrån ner till vårdcentralen. Där tog jag prover och sedan hem igen. Satte mig med David i soffan en stund. Efter en stund var det iväg till dagis igen med cykeln. Hämtade Wiola och vi cyklade till affären. Handlade lite och cyklade sedan hemåt igen. Vi stannade till vid en jättelång rutschkana som Wiola åkte en gång. Hon var sååååå otroligt duktig som cyklade hela vägen och hon var verkligen lycklig. Tror hon kände sig stor. :)

När vi kom hem så kom snart Wilma med och vi fikade. Mysigt... Sedan började tjejerna skifta rum. Nu skall de två stora tjejerna dela rum och de tre mindre delar ett..

Sedan var det dags för middag.. kokt potatis, köttkorv och vitsås. Mmmm...

Efter maten så var jag trött.. då får David energi och skall tömma klädkammaren och ta fram alla sina kläder m.m. han skall ha till övningen om två veckor.. ; Jag var verkligen som ett utsketet äpple och hade ingen energi alls. Hatar det här.. för jag blir så himla trött när jag har hållt igång lite under dagen. Hade inte hunnit sova något alls. :(


Måste acceptera att det är ok att jag blir trött, men blir så ledsen och besviken på mig själv. Jag vill ju så mycket mer. :(


Kram på er alla!