Arton år går fort...

Hm.. jag som brukar säga att det känns som att jag är 25 år. Förstår inte var åren har tagit vägen efter det. Jovisst, jag har fött två barn, gift mig och skilt mig.. så visst har det hänt en del, men ändå.

Så tänker jag tillbaka exakt arton år idag. Vi hade flyttat till Kinna eftersom min syster spelade i Öxabäcks Damlag som låg i allsvenskan och min pappa tränade dem. Jag hade ganska nyligen fyllt 17 år. Jag gick på Barn och Fritid på Vårdgymnasiet i Borås. Min lillebror Uffe som då var tolv år tog bussen till Borås för att vi skulle köpa julklappar tillsammans när jag slutat skolan. När vi gått där och handlat en massa julklappar tog vi bussen hem.. väl hemma var huset tomt.. Kändes konstigt, men Uffe gick in på sitt rum och slog in julklappar medan jag la mig i min säng och pluggade engelska till provet jag skulle ha dagen efter.

Efter en stund ringde pappa.. han berättade att han var på sjukhuset. Min syster Calle (Camilla) hade ramlat på träningen och slagit i huvudet. Ojdå sa jag.. men hälsa henne.. sedan la vi på. Efter en stund kommer pappa hem, med sig har han en tjej från Öxabäck.. som var lagkamrat med min syster. Pappa säger åt mig och Uffe att vi går in på mitt rum. Sätter sig på min säng.. så säger pappa något jag aldrig kommer att glömma.. -Calle är borta... Va, borta? tänker jag.. hur då? Tar en stund innan jag fattar vad han pratar om.. Min syster Calle är död!!! Bara nitton år gammal!!! Hur kan det vara möjligt?? Vi åkte i alla fall till sjukhuset där vi fick gå in till Calle. Hon låg på en sjukhusbrits.. såg ut som hon sov.. vi grät och kramade henne. Allt var så overkligt. Hon hade ramlat under inomhusträningen och slagit i bakhuvudet. Fanns tyvärr inget att göra utan hon dog ganska omgående.

Vi kom hem.. och mamma och pappa hade det svåra att ringa runt till släkt.. och hennes jobb m.m. Fruktansvärt.. har en hel del minnesbortfall.. vet att dagen efter åkte vi ut en sväng. Åkte till hennes jobb för att hämta hennes cykel. Jobbigt för hennes fritidsbarn om hennes cykel stod där. När vi kommer till kiosken så finns hon på varenda löpsedel!! Helt otroligt.. Vår Calle..

Det var mycket som hände efteråt.. psykologer.. släkt och vänner som kom och gick i huset.. begravning osv..

Idag är det arton år sedan den här dagen.. den hemska dagen.. men ändå så blir jag glad när jag tänker på henne. Är så glad att vi fick de åren tillsammans.. för bättre syster kunde jag inte haft.. ;-) även om vi slogs ibland som alla systrar.. Det som gör mig ledsen är alla saker jag velat dela med henne.. alla personer som betyder så mycket för mig nu.. som jag hade velat att hon skulle träffat.. mina barn som hade haft ett gäng kusiner i hennes barn.. för hon skulle ha en del.. haha.. Hon skulle lägga ner satsningen på fotbollen i tid.. för barn var viktigt för henne. Nu blev det inte så, men jag vet ändå att hon är med oss.. kan se henne sitta där uppe och skratta och gråta med oss.

Här är två fotbollsbilder på henne.. tyvärr så har jag inte fler i den här datorn, men det är så här många kommer ihåg henne.

Hm... här ser man att hon var riktigt vig.. inte många fotbollstjejer som kan gå ner i spagat.. ;-) men det kunde hon.

Saknar dig Calle.. @-\---